Reflektion efter ett år med personlig assistans

Nu har det gått ett år sedan vår familj vinkade ett efterlängtat hejdå till hemtjänsten och den personliga assistansen kom in i våra liv. Tänkte att jag skulle sätta ord på vad det inneburit för oss. Vi är en familj som består av min sambo Martin som fick en svår stroke i april 2020, vår treåriga dotter som föddes veckan efter stroken och så jag, Carin.

Jag kommer ihåg att jag stod vid fönstret och kollade när hemtjänsten åkte den där sista kvällen och undrade hur det nu skulle bli. Och jag kan nog säga att det blev ungefär som jag hoppades. Livet har blivit lite friare och lite lättare för oss som familj.

‍

För Martins del har det inneburit att han fått tillbaka lite av sin livskvalité. Han kan åka till stan och fika eller luncha, träffa vänner, han kan gå upp när han vill på morgonen och gå på toa när han vill. Han är inte styrd av andra i samma utsträckning som innan. Hans beroende av mig minskar också lite vilket är skönt för oss båda.  

För vår dotters del så har detta inneburit att hon inte alltid behöver vänta på att mamma ska hjälpa pappa. Hon har kunnat komma iväg på promenader som hon älskar, vi har varit och badat och vi har till och med varit på Liseberg en gång. Hon och jag kan göra saker själva då jag inte måste vara hos Martin hela tiden. Och det har framförallt inneburit att hon har två föräldrar som är lite gladare och lite friare.

För min del så har det inneburit en enorm glädje i att min sambo har fått tillbaka en liten del av sitt gamla liv. Kommer ihåg när jag såg honom och assistenten dra iväg till Way Out West förra sommaren, den värmen som jag kände i hjärtat då var helt fantastisk. Sen stack dottern och jag iväg och hängde på stranden ända tills hon ville gå hem! Också en fantastisk känsla att kunna göra en sån grej. Utan att vara styrd av tid och schema.

Det har minskat min stress kring hur jag måste vara tillgänglig, nu kan jag jobba igen, vilken grej va!  Det minskar också min oro kring hur jag ska orka rent fysiskt kopplat till allt jag gör den tid vi inte har assistans. Och det ger oss möjligheten att försöka jobba oss tillbaka till en parrelation och inte en patient/personalrelation.

Sen detta kring att få det att funka…

 Jag tycker att det är tre enheter som ska fungera och synka för att det ska vara en bra och välfungerande assistans. Den som har assistansen ska vara nöjd & glad, den eller de som är anhöriga ska vara nöjda & glada och de som jobbar som personliga assistenter ska vara nöjda& glada. Och i arbetet med att dessa tre delarna ska funka är jag så glad över stödet, erfarenheten och coachningen från Passal.

Att vara den som har assistans innebär att man behöver få koll på och återigen lära sig vad man kan göra i livet, hur vill man ha det, hur gör man så det blir så bra som möjligt.

Att vara anhörig till någon med assistans innebär att man har anställda personliga assistenter som kommer in i ens hem och mest privata liv och blir en del av det. Hur gör man det utan att känna att man inte har ett eget liv? Hur är det att ha utomstående personer i sitt hem när man är magsjuk eller har en dålig dag? Hur gör man när man ska släppa kontrollen kring en av de personer som man älskar mest och låta någon annan ta ansvaret?

Och att vara personlig assistent… att ha ens arbetsplats i någons hem. Att hjälpa någon som kanske inte alltid kan uttrycka vad den vill. Att jobba på ett ställe där det nog alltid kommer att finnas ett uns av sorg kvar kring det faktum att man behöver ha personlig assistans. Men samtidigt känna att man gör sanslös skillnad varje dag.

Som sagt, att få ihop dessa tre delar och att det funkar så snabbt som möjligt, och sen löpande hela tiden. Där är jag otroligt tacksam att vi har Passals stöd och hjälp. För jag vill gärna kunna fokusera på annat. Som att andas, hitta glädjen och att lära mig vilka vi är nu.

‍