Tillsammans med en av Passal Assistans två ägare, Kerstin Leufvén, gjorde vi ett nedhopp i början av 90-talet och landade på en balkong i Majorna i Göteborg. Där hittar vi Kerstin och hennes kompis och granne Håkan Högberg som över en flaska vin satt och pratade om personlig assistans. Vid den här tiden var det boendeservice och/eller hemtjänst som gällde, fasta tider och väldigt lite frihet. Men nu hade det börjat pratas om personlig assistans, och att det kanske skulle bli verklighet om något år. Men hur skulle det funka? Hur skulle det kännas? Vad skulle det faktiskt innebära?
Både Kerstin och Håkan var aktiva inom DHR Ung, DHR Göteborg och inom förbundet centralt (DHR står för Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet). Och den här kvällen på balkongen resulterade i att Kerstin och Håkan skickade in en ansökan till DHR, Göteborg Stad och Allmänna arvsfonden om att få genomföra ett projekt där personer som skulle vara aktuella för att få personlig assistans skulle få testa detta. Projektet, som kallades LaSSe-projektet, fick ett ok och planerna sattes i verket.
Hösten 1993 fick 30 personer (tio personer per vecka i tre veckor) tillbringa en vecka på DHR:s anläggning på Grötö där de fick bo själva i en stuga tillsammans med en assistent som man hade matchat för att passa deltagaren. Under veckan fick man möjlighet att prova hur det skulle vara att ha en assistent i sin vardag, hur det skulle få vara att själv bestämma när man ville göra något, gå upp när man ville, gå på toa när man ville. Man pratade om drömmar. Om man inte haft sitt hinder, vad hade man velat göra. Det talades om allt från att testa konståkning till att sitta i soffan och dricka te. Och om man hade assistent, skulle man då kunna göra dessa drömmar till verklighet?
Kerstin minns så väl hur en av deltagarna på en fest den sista kvällen berättade att hon för första gången hade strumpbyxor på sig. En annan av deltagarna kommunicerade via BLISS (ett symbolspråk) men hade på sitt boende inte riktigt fått lära sig hur det fungerade. Deltagarens assistent för veckan lyckades dock efter mycket om och men klura ut att hennes högsta önskan var att få bo själv och köpa ett alldeles eget köksbord på IKEA.
Under veckan fick deltagarna också göra varsin ansökan om personlig assistans så denna var klar att lägga på postlådan den 1 januari 1994. Alla som var med på projektet sökte assistans och fick det godkänt.
Men hur gick det då för dem när assistansen satte i gång? Jo, hon som drömde om sitt eget köksbord flyttade till en egen lägenhet i Frölunda, köpte sitt efterlängtade bord, skaffade katt och gick på daglig verksamhet. En kvinna som varje arbetsdag hade gått upp vid 4-tiden på morgonen för att hinna klä sig och äta frukost och vara på jobbet vid kl. 8 kunde helt plötsligt få sova till kl. 6.
Att ha personlig assistans innebar att man kunde få ha på sig strumpor i skorna och få börja sminka sig. Att träffa folk som man ville, att resa om man ville och att kunna ge sina barn lagad mat till middag. Man skaffade egna bilar för att man kunde åka bil. Man började våga skaffa barn och man började plugga. Man började helt enkelt leva konstaterar Kerstin.
Vad innebär det att ha sin assistans hos Passal? Läs mer om vårt sätt att assistera, hur du byter eller väljer Passal som assistansbolag.
En god arbetsplats mår alla bra av. Känner du att vår arbetsfilosofi liknar din? Läs mer om hur du blir en del av vårt duktiga assistentgäng.