Bengt Westerberg tittar i backspegeln och blickar framåt kring den personliga assistansen

Sist ut med sina tankar kring LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är Bengt Westerberg som var socialminister då lagen beslutades och är den person som många starkt förknippar med att ha drivit igenom den.

‍

Om vi tittar i backspegeln, vad ser du har varit viktigt under de här åren och vilka tankar dyker upp?

Det jag ser som allra viktigast är ju att lagen överhuvudtaget gick igenom vilket innebär att många personer får bättre hjälp än vad de fick tidigare.

Men tyvärr ser jag också hur lagen över tid har kommit att tillämpas alltmer restriktivt. Särskilt under de senaste tio åren kan man säga att det har skett en snålare tilldelning av insatser än vad som var tänkt när lagen stiftades. I och med att det finns så många olika funktionsnedsättningar så måste det göras individuella bedömningar av behoven. Det gör att det är omöjligt att i lagen räkna upp alla tänkbara varianter och vilka insatser de kräver. Istället får man där ange mål i lagen och sedan från fall till fall bedöma vilka insatser som krävs för att nå målen.

Tycker du att man idag efterföljer de målen ni satte för 30 år sedan?

Nej det känns som om man ofta glömmer bort målen. De innebär ju att även människor som har svåra funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra och ha goda levnadsvillkor. Det tycks man ofta bortse från idag. Istället prövar man bara om någon har rätt till en viss insats, till exempel personlig assistans. Om det blir nej så känner kommunen ingen skyldighet att föreslå något alternativ för att nå målet. Kommuner försöker ofta göra så litet som möjligt och bortse från målen.

Kan en anledning till att bedömningarna blir mer och mer restriktiva vara begränsade budgetar?

Det är säkert en förklaring. Men om man hjälper människor att överleva när de föds med en svår funktionsnedsättning eller om de råkar ut för något senare i livet så innebär det också ett åtagande att se till att de sedan får chansen att leva ett värdigt liv. Det räcker inte med insatser bara inom sjukvården, det krävs insatser också efter den. Det är ett moraliskt åtagande som naturligtvis inte är gratis. Men det går inte att komma ifrån.

Vad tycker du är den personliga assistansens största utmaningar nu?

Den största utmaningen jag ser är att kommuner och Försäkringskassan när de utreder sådana här ärenden inte verkar ställa sig frågan” vilka insatser är de lämpligaste för att den här personen ska få goda levnadsvillkor” och sedan diskuterar det med personen. Det kan ju finnas olika alternativ som fungerar för den enskilde. Det står också i lagen att den som behöver insatsen ska ha inflytande över den och att den ska anpassas till den enskildes situation.

Om kommunen eller Försäkringskassan säger nej till assistans borde de kunna berätta vad som ska erbjudas istället som ger goda levnadsvillkor. Mitt intryck är att de idag inte gör det. Ofta erbjuder man ingenting alls. Det får stora konsekvenser för både enskilda och samhället. Den berörda personen uppnår inte de goda levnadsvillkor som lagen utlovar. Anhöriga får en ofta orimlig arbetsbörda. De kan tvingas avstå förvärvsarbete och sjukskrivningar ökar.

Vi tänker framtid istället. Om du skulle få uppdraget att skriva en ny lag, vad skulle du då tänka på, lägga till eller förändra?

Jag skulle nog i lagen möjligen försöka precisera målen och framhålla att det är kommuners och Försäkringskassans uppgift att se till att de nås. Jag tycker egentligen att det framgår redan som det är och de första tio åren tillämpades lagen ofta så. Men med den rättspraxis som har utvecklats så är det snarare så att många kommuner i stället för att undersöka hur goda levnadsvillkor kan uppnås funderar på hur lite de kan göra utan att bryta mot lagen.

Jag skulle skriva lagen så att det blir tydligare att kommunerna ska sträva efter att uppnå goda levnadsvillkor för de som berörs och att hitta rätt insatser för att nå målet.

‍